



Amanda lärde sig mitt namn förra veckan. Det tog ett tag, men hon ser till att ta igen det nu. Varje mening börjar eller slutar med Stina. "Vieni, Stina!", "Attenti, Stina!", "Guarda, Stina, guarda!" Och jag har hittills aldrig hört någon uttala mitt namn så sött som Amanda gör, med betoning på i:et; Italian style. Jag har märkt att jag börjat uttala deras namn på "italienska" också, det vill säga Matiiiilda och Amaaaanda. Kanske blir en äkta italienare av mig någon dag.
Igår var det ju nationaldagen! Har inte firat den på något märkvärdigt sett hittills i mitt liv, men det blir ju lite speciellt när man inte är i Sverige. Det var en konsert på La Rocca igår kväll, det är nämligen så kul att en svensk kör (från Göteborg närmare bestämt) är i Italien några dagar, och igår sjöng de här i lilla mini-Bazzano. Det blev några svenska visor, en grym version av Styrman Karlsson samt - såklart - nationalsången. Publiken ställde sig så fint upp, och Anna och jag sjöng såklart med. Stolt svensk som man är!
Traktens musiker var också med, Enrico på fiol till exempel. Det var verkligen jättemysigt! Och det är underbart vackert där uppe på kullen, till och med när det duggregnar (tack och lov var vi inne i borgen). Tss.
Idag har jag och Matilda lekt skola. Jag lärde henne hur man räknar med plus, och det var en mäkta stolt Matilda som klarade att räkna ut ett mattetal som Lorenzo sedan gav henne vid middagsbordet. Det riktigt strålade om henne! Och jag blev helt rörd som lyckats introducera henne i mattevärlden, som ju är så kul när man räknar 3+1 men som kommer bli ett helvete för henne om tio år när hon börjar med derivata och annat trams. Hon skulle bara veta!
I gengäld har hon hjälpt mig med min italienskaläxa. Himla märklig känsla att få hjälp av en femåring, det händer ju aldrig! När jag inte förstår en mening i boken läser jag bara upp den för Matilda, och hon översätter den som värsta lexikonet. Vad hade jag gjort utan henne? Jag kommer sakna dem små busungarna i höst :(


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar