Det där med att heta Johansson har aldrig varit någon big deal för mig.
Alla som heter något mer ovanligt än Johansson råkar tro det.
Jag har snarare tyckt att det är rätt synd (och lite fånigt) att byta till något fränt, ovanligt, udda när man nu
ska gå och gifta sig, bara för att alla vill vara så unika och speciella.
Därför har jag heller aldrig funderat över att Peter heter något så tråkigt och vanligt som Henriksson,
och att jag någon gång framöver likaväl skulle kunna heta så.
Men plötsligt säger Peter att han kan tänka sig att byta till mitt efternamn om vi skulle gifta oss.
Ja, inte Johansson då. Men min pappas namn.
Jag fick inte pappas namn, för mina föräldrar har fortfarande inte skridit till altaret (efter 43 år) och mamma tyckte det väl var i sin rätt att jag fick hennes.
Så plötsligt började jag fundera... kanske man skulle byta till pappas namn redan nu?
Så verkar vi i alla fall inte så fåniga i vår bröllopsannons som alla andra -son:are som byter till Gyllenbåge, Fåntratt och Måshuvud.
Sen började jag släktforska, och det visade sig att pappas farfar, som var den som tog namnet (han fick inte heta Karlsson, för det hette alla andra soldater, så han fick välja mellan Pantzar och Oden), inte alls hade valt Pantzar som pappa heter, utan Pansar.
Och det är faktiskt ännu finare.
Och ännu ovanligare, visade sig.
Vad tycks?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar