Jag har avverkat mina två första dagar som nanny i Roseville. Kul? Jovisst. Trött? Bara förnamnet. Ändå är det bland de lugnaste barnen man kan hitta. Finn, 9 år, hamnar tyvärr lite utanför eftersom de tre små har ungefär samma "intressen", och för att jag måste hänga efter dom hela tiden så de inte målar med tusch i soffan eller kladdar med glass på IKEA-lampskärmen i vardagsrummet. Finn är en legokille, så jag har ingenting emot att sätta mig ner på golvet med honom och bygga coola bilar, men det är mindre roligt när Lilja (2,5) ställer sig och hoppar på min fina bil som jag byggt i en kvart.
Min favorit (om man får ha en sådan?) är Luc (4 i mars). Skulle göra vad som helst för att få ha honom som min egna, för han är precis den typ av unge man vill ha. För det första har han inte utseendet emot sig (blonda lockar, förbannat söt) och för det andra är han så lugn och snäll och påhittig att man skulle kunna ge honom en papperslapp att leka med själv i en timme. Idag blev han lite ledsen när han inte hann hjälpa till att städa ihop Monopol (bara en sån sak!). Han kom fram till mig, drog mig lite i handen och sa ungefär:
- Tina. I'm a bit upset now. Can yo tell thi athe onces to leaf me alone, please?
Sen gick han och satte sig på sin säng en stund, och såg riktigt sur ut. Efter ett tag kom han ut i vardagsrummet igen, och berättade att han "been thinkin'" och tyckte det var en bra idé att jag hällde ut monopolpjäserna på golvet igen, så att han kunde lägga i dem i spelkartongen.
Det kallar jag angry management styrka (och därmed ännu ett bevis på att jag aldrig kommer få ett sånt ljuvligt barn själv...)
I morgon är jag ledig. Det är ganska uppskattat kan jag säga. Fyra barn är, hm, ett ganska krävande jobb.
Puss
Stina
Har dina planer på att skaffa 5 barn kanske ändrats?!
SvaraRadera