stina

Igår hände det.

Men låt mig ha det från början.

När jag var åtta år gammal bläddrade jag i huskataloger lika naturligt som i Bamsetidningar. Det där med hus var stort hemma; två av tre äldre systrar kladdade rutiga block fulla med husskisser, planritningar och inredningsförslag. Jag tror att jag sedan pytteliten alltid haft lite intresse, jag med. När bilbanan åkte fram handlade det mer om vart familjerna skulle bo, hur bilarna skulle stå vända på uppfarten, vilken väg som var bäst att ta till bensinstationen och i vilken ordning skyltarna skulle sättas upp, än att tävla mot pappa. När det gällde lego och duplo blev det ofta campingplatser där varje bil fick varsin uteplats, placering av toaletterna och åt vilket väderstreck soldäcket skulle ligga som var det viktiga. Alla kojor under matbordet som byggdes skulle vara bra planerade, ha kloka lösningar och fönster åt rätt håll. Det fanns en liten arkitekt i mig innan jag ens visste vad ordet betydde.

Men för att återgå till min 8-års livsavgörande kris; min syster skulle börja plugga till lärare. Hon skulle flytta till Karlstad. Jag frågade såklart varför - varför ville hon inte bli arkitekt och rita hus som hon alltid gjorde annars?
Jo, det var för svår att komma in. Hon orkade liksom inte. Såhär i efterhand tror jag att hon är rätt nöjd med sitt val ändå, men just där och då bestämde jag mig: jag ska aldrig ge upp det där. Jag skulle bli arkitekt, vad det än krävde av mig.

Och det gick bra i grundskolan. Jag gick ur med 315 poäng av 320 möjliga. Jag studsade in på teknikprogrammet, för det skulle vara den bästa linjen att gå för att bli arkitekt. Jag strök Fysik B, Matte E och annat svårt som jag inte behövde för att komma in, och valde istället Tyska för att få meritpoäng. Jag visste att jag, så for jag skulle få mitt första VG (eller G) skulle vara så gott som körd.
Det gick bra hela första året - men sen fick jag VG i Tyska. Världen gick under och det jag kämpat för i tio år hade varit förgäves. Trodde jag. Jag fick en lite sundare inställning och gick ur ändå ur gymnasiet med bra betyg, men inte 20.0.

När jag hittade utbildningen till planeringsarkitekt trodde jag att det var för bra för att vara sant. Stadsplanerare. Planera gator, torg och hus som jag gjort när jag var liten med legobitarna. Och jag skulle ändå få en arkitekttitel. Och arkitekttidningen hem i brevlådan. Var det där med husbyggnad min grej, eller ville jag egentligen helst bara bygga mitt eget hus?
Det visade sig att planeringsarkitekt, eller Fysisk planering, passade mig som handen i handsken. I alla fall verkar det så hittills. Jag lägger mer pengar på rätt pennor än på kurslitteratur. Och mitt i allt, när jag sitter frustrerad vid ritbordet och inte får ihop det, kan jag få världens lyckorus.

Och igår,
då fick jag min allra första tidning av "Sveriges Arkitekter" med mitt namn på.
Då, precis då, i det ögonblicket, kände jag mig mer stolt över mig själv än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. För ni ser, jag nådde faktiskt hela vägen fram.