Stina... ja?

Det där med att heta Johansson har aldrig varit någon big deal för mig.

Alla som heter något mer ovanligt än Johansson råkar tro det.

Jag har snarare tyckt att det är rätt synd (och lite fånigt) att byta till något fränt, ovanligt, udda när man nu

ska gå och gifta sig, bara för att alla vill vara så unika och speciella.

Därför har jag heller aldrig funderat över att Peter heter något så tråkigt och vanligt som Henriksson, 

och att jag någon gång framöver likaväl skulle kunna heta så.

Men plötsligt säger Peter att han kan tänka sig att byta till mitt efternamn om vi skulle gifta oss.

Ja, inte Johansson då. Men min pappas namn.

Jag fick inte pappas namn, för mina föräldrar har fortfarande inte skridit till altaret (efter 43 år) och mamma tyckte det väl var i sin rätt att jag fick hennes. 

Så plötsligt började jag fundera... kanske man skulle byta till pappas namn redan nu?

Så verkar vi i alla fall inte så fåniga i vår bröllopsannons som alla andra -son:are som byter till Gyllenbåge, Fåntratt och Måshuvud.

Sen började jag släktforska, och det visade sig att pappas farfar, som var den som tog namnet (han fick inte heta Karlsson, för det hette alla andra soldater, så han fick välja mellan Pantzar och Oden), inte alls hade valt Pantzar som pappa heter, utan Pansar. 

Och det är faktiskt ännu finare.

 

 Och ännu ovanligare, visade sig.

Vad tycks?

Jag är sjuk.

Jag önskar att det var som förr, när man var liten, och tyckte det var helt värdelöst att vara sjuk på helgen, men toppen att vara sjuk på vardagarna så att man missade skolan. 

Så är det ju inte längre. 

 

Som det ser ut nu för tiden har man ju inte tid att vara sjuk. I onsdags gick jag i alla fall halva skoldagen för att första halvan kändes viktig att vara med på. I torsdags höll jag på att avlida, men lyckades ändå hålla mig kvar till 17 (hade feber när jag kom hem visade det sig). Idag hade jag i alla fall råd att vara hemma, och en hellugn dag verkar ha gjort susen! Nu ska jag vila upp mig hela helgen så att jag är frisk och kry nästa vecka, när det bär av till Stockholm. Jag åker till Lund redan torsdag kväll, och sedan åker Peter och jag tillsammans till huvudstaden på fredag morgon. Det skall bli så mysigt! Vi ska bo hemma hos min kära Malin som jag önskar jag kunde träffa mycket oftare. På fredagen skall Peter och jag på konsert, och sen får resten av helgen bli som den blir. På söndagen är det vår årsdag - sex år! Det går förbannat fort när man har roligt.

Fick besked att Yvonne och Roger kommer ner och hälsar på helgen 7-9 december. Så kul! Vi ska äta julbord på Statt och besöka Bubbetorps julmarknad. Åh! Jullängtan!

Ha en fin fredag,

Stina

Ensam. I like it!

Jag har alltid varit helt grym på att vara ensam.
Jag älskar att vara ensam! Själv! Alena!
Jag älskar att kunna göra precis vad jag vill, hur jag vill, när jag vill.

Det är väldigt intressant hur totalt oförstående människor som inte klarar av att vara ensamma ser på oss, som tycker det är så fantastiskt. De där blickarna man kan få.
   "Vad ska du göra i dag?"
   "Nä, ingenting."
Nähä, liksom, ser de ut att tänka. Ingenting? Helt själv, göra ingenting? Den där blicken, som om det är synd om en. Under de senaste åren har jag försökt undvika de där blickarna genom att kasta in saker, som att
   "Jag ska städa!"
   "Jag har tvättid!"
   "Jag måste plugga!"
   "Jag ska handla... jättelänge!"

Men alltså, egentligen. Varför skulle det vara mitt problem att ingen annan verkar kunna acceptera min situation? Det är nästan som om man börjar känna efter, är jag verkligen helt okej själv? Jag som alltid tyckt om att ha få, men istället riktigt bra, nära kompisar, börjar plötsligt fundera över om det liksom är okej. Måste man ha sådär jättemånga för att känna sig värdig? Alla andra verkar ju uppenbarligen tycka synd om mig, så kanske är det synd om mig? Varför tycker jag det är okej att gå själv på stan, i min egen takt i de affärer som jag gillar, när alla andra tycker det är så viktigt att gå i grupp?
Ja, kanske för att jag alltid har varit sån. Men det är ju inte speciellt socialt accepterat.    

Så en gång för alla: bara för att ni inte klarar av att vara själva, gör jag det! Jag har valt det själv. Tyck inte synd om mig. Hade jag inte gillat att vara själv, hade jag väl sökt upp någon att hänga med hela tiden. Då hade jag antagligen lagt större vikt på att pricka in alla fester, engagerat mig i fler saker, sett till att vara med överallt. För det är väl inte precis sådär att jag är socialt inkompetent, eller hur?

So please.