Hjälpe mig

Jag har aldrig i hela mitt liv sovit helt utan täcke. Jag har alltid, kanske snarare för mysfaktorns skull än för att hålla mig varm, sovit med typ ett lakan (hej sydney). Men de senaste nätterna har jag legat och svettats, med vidöppet fönster och drag i hela lägenheten, helt utan täcke. Luften står still på natten. Idag hade vi tydligen 40 grader. Exakt precis nu har vi 29, och klockan är ändå 22.30. Jag har aldrig gillat värme. Jag har alltid tyckt det varit lite jobbigt att ligga på stranden (sen mötte jag en rastlös Peter och känner mig som den mest uthålliga solaren i världen), och alla mina hundratals leverfläckar och fräknar skvallrar om en inte alltför solbar hudtyp. Så okej, att åka till Australien för värme var kanske inte genomtänkt, och jag tror att solskyddsfaktorn 30+ (som nog egentligen var runt 100) fortfarande sitter i. Jag hade aldrig en tanke på att Italien skulle bli minst lika varmt.

Och jag vet att ni som kanske har regn hemma (vad vet jag, men det är ju ändå Sverige) kanske hade velat byta, men man kommer till en gräns när allting man längtar efter är lite snö under tårna. Jag har aldrig tyckt om vinter, mörker, snö och kyla men bara tanken på det just nu ger mig nästan en behaglig gåshud. För när svetten rinner och touchfunktionen på laptopen inte fungerar på grund av svettkladdiga fingrar vet man inte riktigt vart man ska ta vägen och inte ens i mitt mest svenska sinne kan jag känna mig glad över att solen kommer skina lika starkt, varmt och innerligt även i morgon.