Varför gråter inte Emma? (Och varför jag gråtit floder de senaste två dagarna...)

Jag har slukat böcker på löpande band den senaste tiden, och igår började jag på en bok mamma hade med sig till mig, "Varför gråter inte Emma?". Redan idag blev jag faktiskt klar, och då läste jag den ändå parallellt med en Wallanderbok.
Hur som helst, boken handlar om Emma Jangestig som förlorade sina barn Max och Saga i de omtalade Arbogamorden för drygt tre år sedan. Ni minns va? Jag minns i alla fall att det berörde mig något fruktansvärt, och jag följde länge det som sas och skrevs i media. Som många andra regerade jag på att mamman som klarat sig, trots att hon blivit misshandlad med 15 hammarslag mot huvudet, alltid såg så glad ut. Hur kan man se glad ut när ens två oskyldiga barn - 2 och 4 år gamla - precis blivit misshandlade till döds av ens sambos ex i ens egen hall med en hammare? Jag antar att jag var mest förbryllad över att hon aldrig grät, förmodligen för att jag själv gråter så himla lätt, och för att man liksom SKA gråta i en sån situation. I boken beskrivs allting som hände den där hemska kvällen i mars. Hur hon öppnade dörren klockan 19:07, möttes av Christine Schürrer som med en hammare förändrade hennes liv för alltid. Efter att ha läst boken förstår jag fortfarande inte hur hon kunde vara så positiv, men jag antar att vissa människor är såna, och att det också är okej. Och även om inte hon känner något hat för tyskan som tog hennes barns liv, så gör jag det. För sån är jag.