
På något sätt känns det alltid som jag råkar ut för små äventyr så fort jag sätter min fot utanför Bazzano. Otroligt ofta är tågen inblandade, men denna gången var det hotell det handlade om.
Jag hade tittat ut ett hotell åt oss redan i juni, som Peter sedan bokade över nätet. Kartan visade att det låg bara 100 m från havet, centralt och bilderna visade ett rätt okej trestjärnigt hotell. När vi visade adressen vi fått på bokningspappret för kvinnan i Informationsdisken vid tågstationen skakade hon bara på huvudet och hade ingen aning om vad gatan låg. Vi tittade på en tillhörande kartan, och räknade ut var den låg genom att se vad gatorna hette runt om.
Sen tog vi bussen, steg av vid rätt hållplats och stegade in på Hotellet, Trés Jolies, halade upp bokningsbekräftelsen och fick ett frågande ansikte som svar. För nä, vi hade inte bokat något rum där inte. Kvinnan i receptionen kunde inte ett ord engelska, men vi lyckades med datorns hjälp tillslut lista ut att hotellet vi bokat också hette Trés Jolies, men låg två mil utanför Rimini. Så någon hade helt felaktigt pekat ut hotellet på kartan som ligger på Hotels.com, och där stod vi - inte ett dugg sugna att åka någon annanstans. Vi ringde det andra hotellet, och på något mirakulöst vis slapp vi betala den första natten (som man annars skulle ha avbokad tre dagar tidigare) och fick ett rum på det Trés Jolies vi redan var på. Okej, det blev lite dyrare, men vi var helnöjda. Tummen upp för Trés Jolies på Via Triponi! De är hur rara som helst!

Det första vi gjorde - pizza och pastalunch!

Hey, klent med folk på stranden! Men så fort molnen bara hann skingra sig lite, lite drog tyskarna på sig sina speedos och badringar!

En rumpa!

Såhär spenderade vi några av timmarna på stranden. Tss. Vi spanade in en medelålders mamma som ohämmat solade topless med alldeles för små bikinitrosor, vars make helt lyriskt smörjade in varje centimeter på hennes kropp, typ så ofta att hon aldrig skulle få en chans att få färg.

Förra gången Peter var här hade han med sig en bok som jag fått av hans mamma. Så snällt! Jag slukar böcker, speciellt på stranden och framför poolen. Har ni inte läst Eat Pray Love, så gör det. Den är helt underbar! Det är en självbiografi, och kvinnan det handlar om berättar om sitt år på resande fot; fyra månader i Italien, fyra i Indien och fyra på Bali. Men det är kanske dubbelt så kul att jag varit både i Italien och på Bali det senaste året, och känner igen mig så väl i allting hon säger om dessa underbara länder. Hon fångar speciellt Italien i ett nötskal.




När jag var liten åt jag inte musslor. Eller, ska jag säga vi?
Mamma har aldrig gillat, och då var det så. Jag har alltid växt upp med att musslor är så farligt (man blir sjuk!), att det är slemmigt och alldeles för lite mat.
De två senaste har jag sett förbi, och sjuk blev jag inte ens på Bali.
Sen jag fick, typ, en egen vilja har jag proppat mig full på musslor så fort tillfälle ges. Få saker kan göra en så lycklig som skaldjur. Men det finns något som är godare än musslor, nämligen vongole. Ingen aning om vad det kan tänkas heta på svenska, men det ser ut som små snäckor och smakar så mycket ljuvligare! ÄT!

Det blev balkonghäng onsdag kväll. Med blinkande neonljus från spelhallen under oss, äkta smörig Italiensk musik i technoversion, tanter som dansade sina lurviga på gatan och en temperatur på ungefär 25.
För mig var det precis som att komma hem igen.
Hela Italien med språket, folket och maten är ju redan hemma i sig, men det är de ljumna kvällarna på stan som jag kommer ihåg mest från alla somrar jag spenderat här.
Även om det då mestadels var Bibione, så är Rimini en helt okej kopia (kanske egentligen orginalet, men Bibione är så mycket bättre!). Det var därför jag ville ta med Peter dit, för att visa lite hur jag spenderade mina sommarlov.
Och jag kände mig så lycklig ända in i benmärgen!

Ok, truth to be told, varje gång någon tycker att det är okej att gå in på McDonalds och käka en hamburgare istället för att testa en italiensk pizzarulle (hinthint) kör jag alltid min "meeeen, vi är ju i Itaaalien". Detta kör jag också som ursäkt när jag vill köpa gelato för andra gången på några timmar, men då säger Peter stopp. För han säger att jag ju aaaalltid är i Italien. Det stämmer i och för sig.

Innan vi steg på tåget till Bologna skulle vi köpa glass, och hör och häpna; det blev Burger King.
Men, jag är ju alltid i Italien. Så det är okej för mig.