Ensam. I like it!

Jag har alltid varit helt grym på att vara ensam.
Jag älskar att vara ensam! Själv! Alena!
Jag älskar att kunna göra precis vad jag vill, hur jag vill, när jag vill.

Det är väldigt intressant hur totalt oförstående människor som inte klarar av att vara ensamma ser på oss, som tycker det är så fantastiskt. De där blickarna man kan få.
   "Vad ska du göra i dag?"
   "Nä, ingenting."
Nähä, liksom, ser de ut att tänka. Ingenting? Helt själv, göra ingenting? Den där blicken, som om det är synd om en. Under de senaste åren har jag försökt undvika de där blickarna genom att kasta in saker, som att
   "Jag ska städa!"
   "Jag har tvättid!"
   "Jag måste plugga!"
   "Jag ska handla... jättelänge!"

Men alltså, egentligen. Varför skulle det vara mitt problem att ingen annan verkar kunna acceptera min situation? Det är nästan som om man börjar känna efter, är jag verkligen helt okej själv? Jag som alltid tyckt om att ha få, men istället riktigt bra, nära kompisar, börjar plötsligt fundera över om det liksom är okej. Måste man ha sådär jättemånga för att känna sig värdig? Alla andra verkar ju uppenbarligen tycka synd om mig, så kanske är det synd om mig? Varför tycker jag det är okej att gå själv på stan, i min egen takt i de affärer som jag gillar, när alla andra tycker det är så viktigt att gå i grupp?
Ja, kanske för att jag alltid har varit sån. Men det är ju inte speciellt socialt accepterat.    

Så en gång för alla: bara för att ni inte klarar av att vara själva, gör jag det! Jag har valt det själv. Tyck inte synd om mig. Hade jag inte gillat att vara själv, hade jag väl sökt upp någon att hänga med hela tiden. Då hade jag antagligen lagt större vikt på att pricka in alla fester, engagerat mig i fler saker, sett till att vara med överallt. För det är väl inte precis sådär att jag är socialt inkompetent, eller hur?

So please.